Jag känner mig tom, ihålig... Det är som om allt bara passerar förbi mig, igenom mig, som om jag är en skugga, ett moln av rök, ett tomt skal vid kanten av existensen.
Jag försöker hålla en god min, hålla hoppet och modet uppe, men jag dras hela tiden till baka under ytan av mörkret och tomheten.. kylan.
Jag vill att skrattet ska nå min själ, och tina isen som ligger där, värma mig hela vägen in...
Jag trodde att det skulle bli lättare, bättre med tiden, att minnena som jag spenderat så många år med att förtrycka skulle stanna borta och låta mig få andas.
Men istället så kommer dom ständigt kraschandes in mot mig som vågor mot en strand, och jag finner mina fötter svepta från inunder mig, och känner hur jag tumlar utåt i mörkret och kylan medan vattnet skoningslöst fyller mina lungor och tyngder väger ner mig och jag hotas att drunkna...
Allt jag vill är att åter få fotfäste och att kedjorna som fjättrar mig vid botten ska brista så att jag åter kan andas fritt.
Fotnot:
Mina djupaste tack och största kramar till mina vänner (speciellt ms Fabulous) som ständigt lyser upp min annars tomma existens. Jag önskar er all glädje och lycka och hoppas innerligt att ni ska finna det ni söker här i livet. <3
