Nu står man här... vad gör man när man känner sig helt handfallen, avtrubbad och matt? När du inte kan uttrycka vad du egentligen känner och behöver för den som du behöver mest, och som just i detta nu behöver DIG mer än någonsin? Hur gör man för att hitta tillbaka till en relation som är sedan länge död och de känslor som du inte längre vet om du har.
För den här relationen dog för 12 år sedan i ett mörkt skede där allt plötsligt ändrades, slets itu och lämnade mig ensam att limma ihop skärvorna av vad som en gång var...
Och känslorna som du lärde dig ignorera och begravde allt djupare tills du slutligen, nu när dom åter skulle vara behövliga, tycks har helt glömts bort.....
Nu undrar ni alla vad som hänt, och varför allt detta vällt upp till ytan just nu...
Jo, nu är det så att min mormor ligger på sin dödsbädd.
Min mormor som jag aldrig riktigt kände, som jag inte vet än hälften av vad jag skulle velat om, som alltid har varit en konstant närvaro i mitt liv.
Och nu så ska hon lämna oss. Jag sörjer...
Jag sörjer förlusten av en kär anhörig, av en vänlig själ, av en relation som aldrig fullt ut hann ta form, av en kvinna som jag nu aldrig kommer att fullt ut lära känna, av en möjlighet förlorad...
Men jag sörjer inte hon dör, för jag vet att hon har levt ett långt bra liv, fyllt med glädje och kärlek, och att min kära morfar som redan väntat såååå länge, nu kommer att hämta henne hem.
Det jag sörjer är att jag inte kommer att höra hennes skratt, se henne sittandes på bänken omgiven av vänner och vinka, stunden vi satt tillsammans och packade ner finservisen, det första hon köpte för egna pengar, i lådor åt min mor skrattandes och talandes om gamla tider.
Jag kommer att sakna denna underbara kvinna i mitt liv.
Men trots att jag ALLTID kommer att sakna henne, och minnas henne ömt, så är det som förtär mig mest insikten att min mor, min lilla mamma, lider något så otroligt och verkligen skulle behöva mitt stöd, men att jag glömt hur man kommunicerar med henne, att jag inte längre känner henne, att jag inte vet HUR jag ska uttrycka allt det jag känner, och kunna ge den tröst hon så väl behöver.
För när min bror blev sjuk så förändrades allt.... Jag lärde mig att distanciera mig och ignorera MINA känslor, jag glömde hur man är arg, ledsen eller stöttade, hur man öppnar sig.... Jag lärde mig att klara mig själv och ignorera MINA behov och känslor till förmån för att kunna klara all den smärta och förvirring denna förändringen medförde, för att inte helt förtäras av sorg, skuld och ensamhet...
Jag förlorade både mig själv och den nära relation jag hade med min mor. Och nu så undrar jag om jag KAN hitta tillbaka och återfå den relationen och återfinna min förmåga att uttrycka det jag innerst inne känner....
Jag kämpar för att åter hitta MIG, för att bättre kunna finnas där för DIG.
