söndag 23 januari 2011

tomhet....


Jag känner mig tom, ihålig... Det är som om allt bara passerar förbi mig, igenom mig, som om jag är en skugga, ett moln av rök, ett tomt skal vid kanten av existensen.
Jag försöker hålla en god min, hålla hoppet och modet uppe, men jag dras hela tiden till baka under ytan av mörkret och tomheten.. kylan.

Jag vill att skrattet ska nå min själ, och tina isen som ligger där, värma mig hela vägen in...

Jag trodde att det skulle bli lättare, bättre med tiden, att minnena som jag spenderat så många år med att förtrycka skulle stanna borta och låta mig få andas.
Men istället så kommer dom ständigt kraschandes in mot mig som vågor mot en strand, och jag finner mina fötter svepta från inunder mig, och känner hur jag tumlar utåt i mörkret och kylan medan vattnet skoningslöst fyller mina lungor och tyngder väger ner mig och jag hotas att drunkna...

Allt jag vill är att åter få fotfäste och att kedjorna som fjättrar mig vid botten ska brista så att jag åter kan andas fritt.

Fotnot:
Mina djupaste tack och största kramar till mina vänner (speciellt ms Fabulous) som ständigt lyser upp min annars tomma existens. Jag önskar er all glädje och lycka och hoppas innerligt att ni ska finna det ni söker här i livet. <3

söndag 10 oktober 2010

Hur sätter man ord på en känsla eller tusen tårar har fallit....

Nu står man här... vad gör man när man känner sig helt handfallen, avtrubbad och matt? När du inte kan uttrycka vad du egentligen känner och behöver för den som du behöver mest, och som just i detta nu behöver DIG mer än någonsin? Hur gör man för att hitta tillbaka till en relation som är sedan länge död och de känslor som du inte längre vet om du har.
För den här relationen dog för 12 år sedan i ett mörkt skede där allt plötsligt ändrades, slets itu och lämnade mig ensam att limma ihop skärvorna av vad som en gång var...
Och känslorna som du lärde dig ignorera och begravde allt djupare tills du slutligen, nu när dom åter skulle vara behövliga, tycks har helt glömts bort.....

Nu undrar ni alla vad som hänt, och varför allt detta vällt upp till ytan just nu...
Jo, nu är det så att min mormor ligger på sin dödsbädd.
Min mormor som jag aldrig riktigt kände, som jag inte vet än hälften av vad jag skulle velat om, som alltid har varit en konstant närvaro i mitt liv.
Och nu så ska hon lämna oss. Jag sörjer...
Jag sörjer förlusten av en kär anhörig, av en vänlig själ, av en relation som aldrig fullt ut hann ta form, av en kvinna som jag nu aldrig kommer att fullt ut lära känna, av en möjlighet förlorad...
Men jag sörjer inte hon dör, för jag vet att hon har levt ett långt bra liv, fyllt med glädje och kärlek, och att min kära morfar som redan väntat såååå länge, nu kommer att hämta henne hem.
Det jag sörjer är att jag inte kommer att höra hennes skratt, se henne sittandes på bänken omgiven av vänner och vinka, stunden vi satt tillsammans och packade ner finservisen, det första hon köpte för egna pengar, i lådor åt min mor skrattandes och talandes om gamla tider.
Jag kommer att sakna denna underbara kvinna i mitt liv.

Men trots att jag ALLTID kommer att sakna henne, och minnas henne ömt, så är det som förtär mig mest insikten att min mor, min lilla mamma, lider något så otroligt och verkligen skulle behöva mitt stöd, men att jag glömt hur man kommunicerar med henne, att jag inte längre känner henne, att jag inte vet HUR jag ska uttrycka allt det jag känner, och kunna ge den tröst hon så väl behöver.
För när min bror blev sjuk så förändrades allt.... Jag lärde mig att distanciera mig och ignorera MINA känslor, jag glömde hur man är arg, ledsen eller stöttade, hur man öppnar sig.... Jag lärde mig att klara mig själv och ignorera MINA behov och känslor till förmån för att kunna klara all den smärta och förvirring denna förändringen medförde, för att inte helt förtäras av sorg, skuld och ensamhet...
Jag förlorade både mig själv och den nära relation jag hade med min mor. Och nu så undrar jag om jag KAN hitta tillbaka och återfå den relationen och återfinna min förmåga att uttrycka det jag innerst inne känner....
Jag kämpar för att åter hitta MIG, för att bättre kunna finnas där för DIG.

söndag 11 juli 2010

Jävla kvalster!

Naturligtvis så vaknar jag mitt i natten (kl. 4) av att det kliar frenetiskt i mun, svalg och öron. Jag fick nog och knappade in symtomen på Google för att kolla alternativ på vad som orsakar skiten, får upp pollenallergi, jag tänker:
okej, jag har bekräftat ingen pollenallergi men är kanske överkänslig...
när jag läser står där att även katt- och kvalsterallergi ger samma problem men - ja, här kommer det roliga - pollen partiklar är stora och "stannar" i munhålan medan kvalster partiklar är små och påverkar luftvägar och lungor.
TOPPEN! Så de senaste dagarna har varit skit för att kvalsterjävlarna gör mitt liv till ett helvete!

DÖD ÅT KVALSTREN!!!!!!

tisdag 29 juni 2010

Till min vän!


Min vän är den som virkar när du spelar tv-spel.
Min vän är tjejen i värsta modelejonet och jag är sunkstil.
Min vän vill ha chips när jag vill ha choklad.
Min vän läser Nabokov när jag läser Rowling.
Min vän trollar i köket, jag skåpäter.

I det stora hela...
DU är underbar gumman! Ändras aldrig!
Älskar dig! <3

onsdag 23 juni 2010

OMG!!

Jag har upp till denna dag aldrig riktigt trott på myten om att tv förstör barnen.
Att bara för att man ser ngt blodigt på tv, eller spelar ngt mörkt tv-spel så blir man fördärvad för all framtid...
Tills nu!
På väg till affären råkade jag lyssna in på ett gäng lekande barn som lekte, ja på allvar, Anna Anka söker assistent!!!!! O_o
Japp. Du läste rätt. Anna Anka...
Tv kommer att korrumpera en hel generation med en blåst, söndersolad, opererad gammal tant som högljutt pratar om avsugningar på "bästa sändningstid", och så censurerar dom "fula ord" i övriga program...
Så se upp världen, och lycka till ni "stolta" föräldrar till en NY generation med Anna Ankor!!!!
Woop!!!!!

tisdag 22 juni 2010

Längtan till landet..

Japp.... Då har man spenderat helgen i Blekinges urskogar hos lilla miss Meld och Postmannen.
Vi hade det hur kul som helst på postmannens 25-års kalas! Vi grillade på altanen (utsikt över havet, suck) och umgicks med en massa trevligt folk!
Efter en natt med miss Meld och Miss Fabulous i samma säng, så var det frukost... på altanen!
Vi löpte amok på Melds fars vind och rotade bland kläder och prylar från förr!
Sen bar det hemåt på en galen biltur med motormarodören och läderlappen!
Och i efterhand....
Ja, jag har nu förälskat mig i den Blekingska landsbygden och husliv!
Ja me', ja me'!!!!!

torsdag 10 juni 2010

Drömtydning för galningen...

Ja, då var det bekräftat.... jag är officiellt STÖRD!!!

På senaste tid har jag haft en variation av psykiskt störda mardrömmar.

Jag har varit jagad av dinosaurier genom ett nöjesfält..

Jagad av människoätande köttfärslimpa genom ett byggnadskomplex samtidigt som jag städade golven...

och nu... Jag var en katolsk präst (man dessutom) som bodde i vatikanen, men alla andra präster, biskopar, mm var missbildade, brännskadade eller lemlästade....

O_o

WHAT`S WRONG WITH ME!!!!!!!!!!!!

Skrivet av Rosami 7 mars 2010 klockan 12:25